: )

För precis 3 år sedan var jag en 21 årig tjej, svarthårig, ganska smal och otroligt förväntansfull över vad som komma skulle. Äntligen skulle jag få stå på egna ben, flytta hemmifrån och in i korridor i en ny stad. Jag var jättenervös för allt nytt, till exempel att inte förstå vad folk sa i Jönköping, om jag skulle få några vänner och om jag hade valt rätt utbildning. Självklart var det jobbigt att lämna alla nära och kära där hemma, men jag kände att jag behövde testa något nytt efter alla ströjobb i Stockholm och ett års studier i Stockholm.

Så, här är jag idag. Tre år har gått väldigt fort. Kunde aldrig ana att det skulle bli så roliga år! Jag är numera ljus i håret igen, inte lika nyttig som jag var då, men oj så mycket mognare och vad mycket jag har lärt mig. Jag är en ganska lycklig människa som har fått uppleva något helt otroligt. Nu tycker ni kanske det låter som jag tar i för kung och fosterland och överdriver allt upphöjt i 2?! Nej, det är faktiskt sant. Jag har lärt mig otroligt mycket i Jönköping. Både på utbildningen, att få klara mig själv och hur det är att inte känna någon och jag har verkligen lärt känna mig själ så mycket bättre! Jag har haft två lägenheter, 5 arbeten och säkert fått 100 nya vänner. Att vara student i en stad dit många "flyttar in" är helt otroligt. Det blir en speciell sammanhållning och mysigt på något sätt. Man bor nära de flesta och man behöver inte boka upp tid så fort man vill umgås med någon. Alla är alltid välkomna på alla fester, man lära känna nytt folk hela tiden och nu när mina år här är över, känner jag fortfarande gemenskap med alla som nu börjar gå runt i overall på stan. Jag tror att det man får uppleva som student är väldigt unikt och det blir nog aldrig riktigt samma känsla när man börjar arbeta och förväntas vara 100% vuxen. De här tre åren har varit seriösa på många vis men samtidigt har livet varit en sorts lek! Även om man sen kommer att gå på personalfester och aktiviteter istället, så tror jag inte det är riktigt samma sak. Jag vet ju hur det skiljer sig idag från de extrajobben jag har haft...Flyttar man till en ny stad och börjar jobba, hur många tror ni man lär känna? Nej, studentlivet i en liten stad är speciellt och man ska njuta fullt ut.

En sak till! Under den här tiden har jag även varit i Sapnien en tid. Gud, vilken resa! Jag är otroligt glad att jag valde att åka! Ett bevis på att det finns mycket att lära även utanför "studentbubblan". Det känns skönt!

Om en vecka sitter jag i Båstad och kommer väl förmodligen vara lika nervös som jag var för tre år sedan. Jag ska läsa en kurs radio så jag ger inte upp studenttiden helt och hållet! Det känns tryggt även om det inte blir lika lång tid som jag har pluggat i Jönköping. Samtidigt känner jag mig stark, nu vet jag vem jag är, vad jag tycker om och vad jag vill! Men det känns konstigt att lämna Jönköping även om jag har klagat på staden många, många gånger. Men det är som vanligt! Allt känns kanon när det snart är slut. Skönt för då minns man bara de fina stunderna som helt klart är övervägande! Därför började det göra lite extra ont i hjärtat idag när jag såg faddrar på stan i overall. Känner mig gammal och liksom "inte med i leken" längre...

Idag flyttade Cissi ut, Linnéa har lämnat och Malin flyttar nästa helg. Det börjar bli tomt. Miriam är kvar 1,5 år och jag kommer sakna henne otroligt mycket. Bästa grannen man kan tänka sig! :D Jag kommer även sakna alla promenader med tjejligan runt Munksjön, kvällsbad med Linnéa, för att inte tala om alla otroligt roliga fester vi har haft tillsammans! TUR att kameran har fått vara med på dessa och föreviga stunderna! Kan även berätta en annan betydelsefull grej, under första året var jag med i ett företagsprojekt och lärde känna Eric och Jonas, vilka härliga killar och vilka roliga stunder vi hade! :) 
Nu har jag bara nämnt några, ni andra betyder också jättemycket för mig! Kommer nog till och med sakna mina gamla misslyckade dating-försök (ragg) :) Det gör verkligen ont i hjärtat att veta att vi förmodligen aldrig kommer att bo i samma stad igen...Usch, nu börjar jag nästan gråta...Men jag lovar att göra allt för att hålla kontakten och att vi ska ses!

Kärlek från Anna